Vuxna som skapar trygghet, relationer med och framtidstro hos unga är samhällsviktiga. Det får aldrig glömmas, särskilt inte i dessa tider.

Corona-virusets framfart ställer krav på hela samhället och under rådande omständigheter kommer det att prioriteras för att möta de utmaningar vi står inför. Detta är vi införstådda med. Samhället är också beredd på de förändringar som kommer behöva ske för att minska smittspridningen. Vi är tacksamma och i skuld för de yrkesgrupper som just nu arbetar dag och natt för att ta hand om de som behöver det som allra mest.

Det vanliga och vardagliga försvinner dock inte för samhällets olika målgrupper.  I vissa fall är det av godo, i vissa fall kan det vara förödande.

Vad finns det för trygga strukturer för unga när skolorna inte har något val än att stänga ner sina verksamheter på grund av smittspridningen som sker?  Vilka vuxna har tid och möjligheten att se unga även i en pandemi?

Vi ser att många kommuner väljer att satsa på fritidssektorn, mötesplatserna och personal som arbetar där. Vi applåderar de kommunerna. Det är något som är samhällsviktigt och främjande. Fritidssektorn är en främjande sektor.  Vuxna som skapar trygghet och relationer med unga är samhällsviktiga yrken. Många ur målgruppen har inte tillgång till vuxna. Relations- och trygghetsskapande är dock inget nytt för oss. Det är det jobb som fritidsledare och personal inom fritidssektorn gör 365 dagar om året. Det är verksamheter som arbetar med att förstärka skydds- och friskfaktorer hos unga. Det är dags att även applådera dessa professioner.

Oron i samhället är ett faktum, men inte bara på grund av dagens situation. Unga som är oroade över att inte bli accepterade för vilka de är, oro för framtid, klimat, högerextremism. Oro som redan är ett faktum. Oro som heller inte hjälps av att vuxna strukturer snabbt stämplar unga som problematiska.

Stat, region och kommun behöver kraftsamla för att ge vuxna som arbetar med dessa yrken förutsättningar för att i dessa tider kunna göra mer och fånga upp fler. Det räcker inte längre med uttalanden om att ”vi gör allt i vår makt” utan det behövs konkreta verktyg nu! Var finns åtgärdsplanerna för hur samhället ska arbeta med det sociala stödet under kristider? Var finns strategierna? Barnkonventionen har varit ett faktum tillräckligt länge nu för att det ska finns policys som ställer krav på ett arbete för barnets bästa.