Här har vi ett exempel på en riksdagspolitikers version av vad ungdomskultur egentligen är.
Det är ett tydligt exempel på en riksdagspolitikers syn av hur unga inte är kapabla till att forma sina egna förhållningssätt.

Samhället behöver inte att politiker genom sin okunskap fördömer arbetet som sker inom ramen för verksamheterna.
Vi vet att i de främjande verksamheterna så genomförs samtal med unga kring förhållningssätt och värderingar.
Vi behöver ett öppnare samhälle, inte rädsla för den information som finns att ta del av.
Använd informationsflödet istället som ett verktyg för att ta fram ett innanförskap.

Kulturyttringar sker på olika sätt, att man inte begriper vissa kulturyttringar är inte skäl nog för att förbjuda dessa.
Politiker behöver vara konsekventa i sina utspel.
Forskning visar att det är bristen på främjande mötesplatser och en meningsfull fritid som leder till att unga väljer andra vägar, inte vilken musik som spelas på fritidsgården.

Om politiker verkligen vill att unga ska få ut det mesta och bästa inom den öppna fritidsverksamheten, behöver vi värna om mötesplatserna, tillskjuta resurser, betrakta fritidssektorn som en sektor att räkna med, en sektor som ger unga verktyg till att bli starka och hållbara individer genom hela livet. Ge oss politiker som ser den öppna fritidsverksamheten istället och som är beredda att satsa på den!