Vår historia

Lördagen den 26 oktober 1912 började det. Dagarna innan hade de boende i Birkastaden i Stockholm fått en inbjudan till familjeafton i ”Läsestugan” på Rörstrandsgatan 46. Natanael Beskow skulle hålla föredrag. Efteråt bildades på initiativ av Natanael Beskow och Ebba Pauli den första hemgården, Birkagården i arbetarstadsdelen Birkastan, där Rörstrands Porslinsfabrik fanns och andra industrier. Flera orter följde efter och startade hemgårdar.

Hemgårdsrörelsen byggde på impulser från England och settlementsrörelsen. Settlementen uppstod i slumområden i de stora städerna. Meningen var att via settlementen förbättra arbetarnas villkor. Toynbee Hall öppnades 1884 och är det första settlementet i England. Natanael Beskow, teolog och humanist med radikala idéer, hade besökt Robert Browning settlement 1898 vid en konferens i London och tagit intryck av de idéer, som fanns där, idéer för att kunna utjämna klassmotsättningarna och ge arbetarna möjlighet till studier och bildning. Det var bildningsintresserade och socialt engagerade kristna, som gick i spetsen för arbetet. Även Ebba Pauli hade varit i London och blivit inspirerade av settlementsarbetet. Man tog sig uppdraget att bilda ett ”brödraförbund” mellan arbetare och kristna genom att erbjuda studier för den arbetande klassen. Missionsarbetet fick snart stå tillbaka för mer akuta uppgifter som att organisera daghem och ungdomsklubbar (Bilden: Toynbee Hall 1902 och idag).

Genom settlementet/hemgården ville man konkretisera sina strävanden. Arbetet direkt ute bland de fattiga i deras egna miljöer var huvuduppgiften. De första hemgårdarna var en form av samhällsarbete. Idén om hemgårdarnas funktion ligger i själva namnet. Det rådde usla bostadsförhållanden i arbetarkvarteren. Gården skulle likna en hemmiljö, där arbetarna och deras familjer kunde delta i bildningsverksamhet samt kulturella och sociala aktiviteter.

På hemgården ville man ge människorna möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd i kampen för att förändra levnadsförhållandena. Beskow anknöt på 30-talet till Krapotkins frihetliga socialism och talade om det demokratiska samhället som: “en organisation för allas samarbete till inbördes hjälp. Detta är demokratins innersta och etiska mening…”

(Bilden: Studiecirkel på Birkagården med Dagny Thorvall).

Ett demokratiskt samhälle förutsätter upplysta och demokratiskt sinnade medborgare. Det är innebörden av citizenship.En annan viktig inspirationskälla till hemgårdsrörelsen var Centralförbundet för Socialt Arbete, CSA, som bildades 1903 och blev ett centrum för liberala och humanistiska strävanden. Det fanns också anknytningar till socialistiska strömningar. CSA stod bakom den första utbildningsanstalten för socialarbetare i Sverige, Socialinstitutet i Stockholm 1921.

Herta Svensson hade nära kontakter med familjen Beskow och påverkades av hemgårdsidéerna. Hon blev initiativtagare till Sveriges andra hemgård 1916, Södergården, en sjurumslägenhet på Stadsgården 18 i Stockholm. Södergården rekryterade sina besökare från framförallt de anställda i Svenska Tobaksmonopolet. De osunda arbetsförhållandena för tobaksarbeterskorna gjorde att sjukligheten var hög. 1916 anställde Tobaksmonopolet Sveriges första personalkonsulent. Det blev Herta Svensson. Hon blev också föreståndare för Södergården, ett arbete Herta drev på sin fritid.

Herta Svensson fanns också bland initiativtagarna till Norrköpings Hemgård som bildades 1926 med stöd av Textilarbetarnas Samorganisation. Hemgården i Norrköping startade i en trerumslägenhet på Vattengatan.

Hemgårdarna kom att befinna sig i de sociala och politiska strömvirvlarna. Företrädarna för hemgårdsrörelsen var mycket radikala för sin tid. På hemgården ville man ge människorna en möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd till kampen att förändra förhållanden. Detta skulle ske genom ”det goda mötet” mellan människor av alla kategorier. Var och en skulle ses som en resurs med något att ge andra. Man ska också ha i minne att flera av hemgårdsrörelsens företrädare var religiösa och via hemgårdarna kunde de få kontakt med vad de kallade ”den organiserade, politiska och socialt vakna arbetarvärlden”. Men det är fel att tro, att hemgårdarna enbart representerar den kristna humanismens tankar. Ådalshändelserna 1931, när obeväpnade demonstranter sköts av utkommenderade militärer, resulterade i Studiehemmet i Kramfors. Talavids Ungdomsgård i Jönköping startade i skuggan av Kreuger-kraschen och 30-talskrisen.

Hemgårdsmedarbetarna engagerade sig redan på 1920-talet i ett nordiskt samarbete. Det var under en nordisk konferens som tanken på ett svenskt riksförbund tog form och den 4 november 1937 bildades Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. Första ordförande blev Natanael Beskow. På 40-talet engagerade sig flera hemgårdar i kampen mot fascismen och blev en fristad för flyktingar som räddat sig undan förintelselägren. (Bilden: Tidningen Hemgården nr 1. 1949).

I början av 40-talet fick hemgårdsrörelsen statsbidrag, vilket är något år innan t.ex. ABF får statsbidrag. En metod att nå föreningslös ungdom utvecklade Hans Jensen på hem- och fritidsgårdarna i Linköping – den öppna linjen. Metoden gav de föreningslösa ungdomarna erfarenheter av demokratiskt arbete i små grupper.

Under 40-talet nappade flera kommuner på ungdomsgårdstanken. Med hemgårdarna som förebild började kommunala barnavårdsnämnder att starta ungdomsgårdar. Krav restes från olika håll att öppna ställen där s.k. föreningslösa ungdomar skulle kunna vara. Ungdomsgårdarna blev medlet att försöka komma tillrätta med ”ungdomsproblemet”. Kommunala gårdar byggdes upp. Dessa stod i allmänhet enbart öppna för ungdomar. Under hela den tid, som den kommunala ungdomsverksamheten byggdes upp, hävdade hemgårdsrörelsen, att gårdarna måste stå öppna för alla åldrar i syfte att överbrygga onödiga generationsmotsättningar. Målsättningen med gårdsverksamheten borde vara att skapa ett kulturellt och socialt centrum i grannskapet. Så blev det på få platser. Ungdomsgårdarna fick i stället en socialpreventiv funktion och de ekonomiska resurserna för verksamheten blev små.

Efter kriget kom stordriften och välfärdssamhället. Människors behov kategoriserades och alltfler experter tog hand om såväl arbetsliv som fritid. ”Ungdomsproblemet” resulterade i utbyggnaden av ungdomsgårdarna. Hemgårdstanken, som vilar på ”det goda mötet”, hemliknande atmosfär och bildningsideal blev otidsenlig. Klasskampen var inte avslutad, som man trodde! Låginkomstutredningen visade, att vi hade långt kvar till jämställdheten. Riksförbundet fick åter ett uppsving. Det låg i tiden att engagera sig i miljö- och kulturfrågor. Lite varstans bildades grupper, som kämpade för sitt eget område, för frågor, som var viktiga för dem. Många kände maktlöshet inför kommunala och statliga företrädare och gick ihop för att få styrka av varandra.

Hemgårdslinjen förlorade terräng i samband med att stat- och kommun allt mer engagerade sig för att bygga välfärden. Med tiden slutade också många att använda namnet hemgård på verksamheten. Det gjorde att hemgårdsrörelsen blev och förblev anonym. Ungdomsgårdarna hade vind i seglen och 1958 beslutade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar att släppa in kommunala ungdomsgårdar i förbundet. Det nya namnet blev Riksförbundet Sveriges Ungdoms- och Hemgårdar.

Under 60-talet kommer nya former av gårdsverksamhet, kvartersgårdar och grannskapsinriktade verksamheter in i rörelsen. 70-talet präglades av målsättningsdiskussioner och metodutveckling av verksamheter i fritidsgårdsarbetet. Det innebar, att man arbetade med försöksprojekt på gårdarna med stöd av olika former av statliga bidrag. Grannskapsarbete, sommarverksamhet, u-landsaktiviteter, film- och dockteaterverksamhet var några områden. Alkohol/narkotikaupplysning och idédiskussioner kring begreppet drogfri gård var också en viktig del i verksamheten. Förbundet engagerade sig i ”områdesarbete för samhällsförändring” och att ge stöd åt hemgårdar, fritidsgårdar, föreningsråd, grannskapsföreningar, kommundelar som försöker åstadkomma förändringar i sitt bostadsområde. Förbundet ville stärka demokratin bl.a. genom att göra varje hem- och fritidsgård till ett socialt och kulturellt centrum i grannskapet. 1973 protesterar förbundsstyrelsen mot USA:s terrorbombningar i Vietnam och en het diskussion utbryter. Styrelsen förklarar sig under rubriken ”Vad har Vietnam med fritidsgårdarna att göra?” i förbundets tidning Fritidsgården. 1974 lämnar förbundet internationella settlementsförbundet IFS i protest mot apartheid och att en vit sydafrikansk organisationen tilläts vara medlem. Förbundet kom tillbaka till IFS 1992.

80-talet en tid med fördjupad internationellt engagemang med fokus på miljö- och fredsfrågor. Kärnvapenupprustningen och kalla krigets dagar var räknade. Över hela världen växte ett starkt folkligt tryck på makthavarna om förändring. Förbundet uppmanade medlemsgårdarna att tillsammans med lokala freds-, miljö- och folkbildningsorgsanisationer symboliskt utropa kommunen som kärnvapenfri zon. Det övergripande syftet var att skapa opinion för att Norden ska bli en kärnvapenfri zon, för att kärnvapenmakterna ska sluta ett provstoppsavtal. Fritidsforum tog initiativ till ett flertal aktiviteter; fredsbudkavle, fredscykling, ”framtidsbussen” och att medarrangera fredsfestivaler med final i dåvarande sovjetiska Murmansk 1989. På många hem- och fritidsgårdar resulterade aktiviteterna i ökat samarbete med det lokala föreningslivet. Gårdarna utvecklade sin funktion som ett socialt, kulturellt och pedagogiskt centrum i grannskapet. Fredsarbetet, miljöarbetet och solidaritetsarbetet bidrog till att förverkliga förbundets syfte med gårdsverksamhet.

90-talet gick  i jämställdhetens tecken och ett ett jämställdhetspolitiskt program antogs. Det är pojkarna som syns och hörs. De tar det offentliga utrymmet, gator och torg, i besittning ofta på ett mycket påtagligt sätt. Flickor däremot är i stort sett osynliga. På fritidsgården upplevs tjejerna ofta som en passiv grupp, som sitter och tittar på och upplevs som svåra att få med i verksamheten. Killarna däremot är lättare att aktivera. Men det är också så, att tjejerna erbjuds färre möjligheter att utöva sina intressen. Det är därför viktigt att finna former för att möta flickors intressen och behov. Att ge flickor samma möjlighet till en aktiv fritid. Fritidsforum arbetar med att lyfta fram tjejverksamhet och att stärka ledare i det arbetet. 1993 avslutades en stor satsning, “Men tjejerna då!”, som omfattade nio lokala projekt alla med olika karaktär och förutsättningar. Målet var att öka flickornas inflytande på fritiden och att hitta nya arbetssätt som utgår från flickors behov. Projektet visade tydligt att tonårsflickor inte är nöjda med att sitta hemma utan är intresserade av och har samma behov av intressanta och utvecklande fritidsaktiviteter som pojkar. Man måste bara anpassa innehållet, formerna och metoderna för att nå flickorna. Under 90-talet har förbundet också präglats av målsättningen att ta fram ”riktlinjer för bra gårdsverksamhet”.

Beslutet på 50-talet att släppa in kommuner som medlemmar var ett omdiskuterat beslut som kom att göra den kommunala ungdomsverksamheten dominerande i riksförbundet ända fram till år 2010. Då beslutades att endast föreningar kan vara medlemmar medan kommuner har associerad status. Vad hade hänt för att man tvingades ta ett så drastiskt beslut?

Under de ekonomiska kriserna på 90-talet stängde kommunerna närmare 300 fritidsgårdar. Fritidsforum, som riksförbundet nu heter, engagerade sig starkt mot nedläggning av mötesplatser för unga. En del representanter som företrädde kommuner vid förbundets ombudsmöten hade inte möjlighet att gå emot sin egen huvudman, alltså kommunen, och stödja arbetet mot nedläggning av fritidsgårdar. Att inte kunna fatta tydliga beslut gjorde förbundet tandlöst. I samband med att kommunerna avvecklade fritidsgårdarna gick i många fall etablerade eller nybildade föreningar in och övertog verksamheterna.

Under de senaste decennierna har vi fått en förskjutning i Sverige där kommunalt drivna ungdomsverksamheter allt mer övertas av föreningar eller av olika företagsformer. Samhällsklimatet i Sverige har förändras och ett allt större ansvar läggs på den enskilda individen. Ungdomsarbetslösheten är stor och välfärden brister. Ekonomiska klyftor ökar och allt fler är utsatta ekonomiskt och socialt framförallt i städernas utsatta bostadsområden. Skillnader i medellivslängd kan skilja 10 år beroende på i vilken stadsdel du bor. För att möta samhällsutmaningarna arbetar Fritidsforum framför allt med begreppet ”empowerment – att varje människa har möjlighet att påverka sina egna och gemensamma livsvillkor”. Fritidsforum är därmed tillbaka till utgångspunkten vid grundandet. När Natanael Beskow startade Birkagården formulerade han sig så här: ”Hemgården skall hjälpa människor att bli fria och att kunna tänka och handla självständigt”.

Text skriven av:
Ronny Bengtsson

Källor
Landet Lagom – Folkhemmet på lokalplanet. Red. Lundberg / Mattsson (Byggforskningsrådet 1997). Jubileum. Artikel av Gunilla Laurin i Fria Tider 3/97. Mera om RSFH. Artikel av Matts Mattsson i tidningen Samspel 2/82. ”Ungdom, Fritid, Kultur” av Kjell E Johansson (Bo Cavefors bokförlag 1976). Från Hemgård till Ungdomsgård av Hans-Erik Olson. (Fritidsforums förlag1982). Det goda samhället. Fritidens idéhistoria 1900-1985 i ett dramatiskt perspektiv av Matts Matttsson. (Fritidsforums förlag 1989). Toynbee Hall – The first hundred years av Asa Briggs och Anne Macartney (Routledge & Kegan Paul 1984). Birkagården. Den första tiden. Birkagårdens årsbok 1995. Redaktör Rolf Johansson. (Stiftelsen Birkagården 1995). Södergården. Sveriges andra Hemgård, 1916-1986 av Sven Sundin (RSFH:s förlag 1986). Tidningen Hemgården 1949. Tidningen Hemgårdsbladet, flertal årgångar.